Official Review 2012

Official Review of the Raul Wallenberg Case 2012

Utrikesdepartementet

Inspektörerna (UD INSP)
Hans Magnusson

Telefon 08-405 1654
E-post: hans.magnusson@foreign.ministry.se

Delges: Utrikesministern

Kabinettssekreteraren
UrP Björn Lyrvall
Dr Torbjörn Sohlström
Dr Malena Mård,
EC Amb Hans Olsson, EC
Olle Wästberg, EC
Amb Moskva

 

2012-12-05

Raoul Wallenberg – lägesbedömning 


I. I januari 2001 avlämnade den svensk-ryska arbetsgruppen två separata rapporter om vad man kommit fram till beträffande Raoul Wallenbergs öde efter närmare tio års arbete. Två år senare följdes rapporten på svensk sida upp med betänkandet ”Ett diplomatiskt misslyckande”, som fokuserade på den svenska diplomatiska hanteringen av Wallenberg-ärendet.

Den tämligen kortfattade rapport som emanerade från den ryska delen av arbetsgruppen slog fast att Raoul Wallenberg dött den 17 juli 1947 även om man inte ansåg sig kunna fastslå dödsorsaken. Den svenska rapporten nöjde sig med att konstatera att något för Raoul Wallenbergs öde avgörande inträffade i juli 1947 men ansåg inte att tillräckliga bevis förelåg för att kategoriskt säga vad. Av denna anledning ansågs det inte heller möjligt att slå fast att Raoul Wallenberg inte kunnat vara vid liv vid en senare tidpunkt. I rapporten förs också resonemang som kan sägas ge täckning för olika hypoteser, dvs. en mer eller mindre naturlig död (17 juli), död till följd av olyckshändelse eller omild behandling (17 juli eller senare), regelrätt avrättning eller att Wallenberg gömts undan och isolerats för obestämd tid. Därtill anges sammanlagt 17 frågor som inte fått tillfredsställande svar men som det ansågs vara önskvärt att få svar på. Under de elva år som gått sedan rapporten lades fram har knappast någon av de sjutton frågorna fått ett definitivt svar, och det kan mycket väl hända att det inte kommer att vara möjligt att fullt ut besvara alla, eller ens några, frågor överhuvudtaget. Beträffande några av dem kan man i och för sig ge uttryck för ganska starka förmodanden.  

Det finns två frågor som är centrala. Den första är varför Raoul Wallenberg på Stalins order arresterades och varför han aldrig kom att repatrieras till Sverige. Den motivkrets som kan ha varit aktuell finns dock någorlunda väl täckt i rapporten. Svårigheten är att, i avsaknad av dokument, fastställa vilket motiv som varit tyngst vägande för Stalin. De underrättelseofficerare från denna tid vi talade med hade var och en sin egen hypotes. Den andra huvudfrågan är exakt vad som hände Raoul Wallenberg i  juli 1947 och vilket datum det avgörande momentet inträffade. Alla andra frågor är egentligen sekundära, dvs. följdfrågor.

 

II. Arbetsgruppens svenska del föreslog 2001 att den svenska regeringen skulle inrätta en fond eller särskilt anslag varifrån medel kunde beviljas åt forskare som ville bedriva fortsatta studier och undersökningar kring Raoul Wallenberg, hans gärning och öde. Det framhölls vidare att någon tjänsteman inom utrikesdepartementet även fortsättningsvis borde ansvara för Wallenbergfrågan, och UD/ambassaden ansågs också böra åta sig att officiellt till ryska myndigheter förmedla ansökningar om eftersökningar i ryska arkiv respektive frågor i den mån officiell framställning krävdes.

Detta är också exakt den uppföljning som har skett. I enlighet med förordningen 2002:92 om statligt bidrag till oberoende forskningsprojekt om Raoul Wallenberg har en särskild beredningsgrupp under ordförandeskap av Krister Wahlbäck berett ansökningar om bidrag till olika forskningsprojekt. På årsbasis har de senaste åren 450.000 funnits tillgängliga. Bidragen belastar ramanslaget 5:6 Forskning, utredningar och andra insatser rörande säkerhetspolitik och nedrustning, för vilket utrikesministern ansvarar. I praktiken har dock av olika skäl beslut de senaste åren kommit att fattas av biståndsminister Gunilla Carlsson. I genomsnitt har cirka fem ansökningar per år inkommit och vissa namn har frekvent återkommit frekvent från år till år. Det finns en slagsida åt projekt som rört Raoul Wallenbergs verksamhet i Ungern, vilka genererat en hel del ny information, däremot ganska få som rört hans öde i Ryssland och/eller som initierats av ryska forskare. På sin höjd två projekt har involverat direkta efterforskningar i ryska arkiv, och detta i begränsad utsträckning. Det ena  avser  en komparativ studie av sovjetiska arresteringar av officiella företrädare för andra länder i slutskedet av andra världskriget, det andra en genomgång av chiffertelegram mellan sovjetiska ambassaden i Stockholm och utrikesministeriet i Moskva under perioden 1945-47.   

Beträffande de aspekter som gäller Raoul Wallenbergs vistelse och öde i Sovjetunionen har framförallt några få oberoende forskare fortsatt varit aktiva, i stor utsträckning vid sidan om referensgruppen, och särskilt en (S Berger, som också deltog i arbetsgruppen) har kommit att framföra ett stort antal frågor samt önskemål om tillträde till olika arkiv eller om att få kopior av olika dokument, framställningar vilka i regel vidarebefordrats av den svenska ambassaden i Moskva till ryska utrikesministeriet och FSB (Federala säkerhetstjänsten).

 

III. Kan då något nytt i sak om Raoul Wallenbergs öde i Sovjetunionen sägas ha framkommit de senaste elva åren?

Mitt svar blir: inte något avgörande. Ett stort antal frågor, huvudsakligen från oberoende forskare, har besvarats från rysk sida men inget svar har fört oss nämnvärt närmare större klarhet i huvudfrågorna. Jag ska inte tynga denna framställning med detaljer om alla de frågor som har berörts men vill ändå nämna några inte helt betydelselösa aspekter. Ett av de ovannämnda chiffertelegrammen från Sovjets ambassad i Stockholm visar att kabinettssekreterare Westman i februari 1945 i ett samtal med den sovjetiske ambassadören i Stockholm faktiskt kvitterade vice utrikesminister Dekanozovs besked av den 16 januari 1945 att svenska legationspersonalen inklusive RW påträffats i Budapest och tagits under de sovjetiska styrkornas beskydd.  Tidigare hade inget material påträffats som indikerade att Sverige besvarat denna information.  

De två stora biografier som kommit ut i Sverige i år (Ingrid Carlbergs och Bengt Jangfeldts) har tillfört ett rikt material om Raoul Wallenbergs uppväxt, studier och arbete samt inte minst hans verksamhet i Ungern men mycket lite nytt om tiden efter arresteringen. Den enda nya uppgiften i sak gäller informationen om att RW skulle ha gömt guld och juveler i sin bil och att dessa med största säkerhet beslagtagits av ryssarna. Denna händelse hade tidigare bara diffust skymtat förbi. Den kan ha haft någon inverkan på RW:s öde men knappast någon avgörande och omnämns inte heller i påträffade sovjetiska dokument. Även andra forskare har lämnat bidrag till ökad kännedom om förspelet till och genomförandet av RW:s uppdrag i Budapest.  Slutligen kom Carlberg med den pikanta nyheten att CIA kring 1980 planterat lögnaktiga vittnesmål om Wallenberg i syfte att förmå den svenska regeringen att driva en mer aktiv linje i förhållande till Moskva.

Det mest intressanta påpekandet med bäring på Raoul Wallenbergs öde har faktiskt kommit från rysk sida, i en skrivelse från FSB 2009 med svar på ett antal frågor från Susanne Berger. Det aktualiserar åter frågan om RW kan ha varit i livet efter Smoltsov-rapportens dödsdatum den 17 juli 1947 (som också är dateringen för det icke påträffade brevet i Wallenbergärendet från säkerhetsministern Abakumov till Molotov). FSB menar nu att det sannolikt (på senare tid nedtonat till ”möjligen”) var RW som under beteckningen nr 7 förhördes 16 timmar den 23 juli 1947 av avdelningschefen vid MGB Kartasjov, tillsammans med RW:s chaufför Vilmos Langfelder och ungraren Sandor Katona, chaufför vid den ungerska legationen i Sofia och en tid cellkamrat med Langfelder.  RW:s cellkamrat Willy Rödel, tysk underrättelseofficer i Bukarest,  förhördes, liksom nr 7 själv, också kvällen innan av Kartasjov. De nämnda förhören ingick i en serie snabbt inkallade förhör med medfångar till Raoul Wallenberg och Wilmos Langfelder dessa dagar. Rödel skrev efter förhöret sin namnteckning i förhörsliggaren men de tre fångar som förhördes dagen därpå gjorde inte detta, utan i rutan för namnteckning står för alla tre ”passerade” (”prosjol” på ryska, en språkligt tveksam term i detta sammanhang). Innebörden är något oklar men uttrycket ”prosjol” är sällsynt och användes främst för nummerfångar som ju inte gärna kunde signera. Varför den också begagnades för två namngivna fångar kan FSB inte med någon säkerhet förklara – kanske var de inte i stånd att underteckna efter 16 timmars pressande förhör? Inga förhörsprotokoll har påträffats, och ingen av de tre kom att förhöras vid något senare tillfälle. Vi diskuterade redan i arbetsgruppen om nr 7 kunde ha varit RW (en tolk vi intervjuade talade också om att RW skulle ha betecknats som fånge nr 7; till saken hör även att han då satt i cell nr 7 i Lubjanka. Tolken sade sig också ha tagit hand om ett paket med dokument och andra tillhörigheter från en fånge nr 7. Senare förstod han att det måste ha varit RW. Vidare hade han sett sin chef upprätta ett diagram över vilka fångar som hade delat cell med Wallenberg vid något tillfälle).  Vi noterade även att en fånge nr 7 förhörts våren 1945 men kunde i förhörsjournalen konstatera att RW förhörts under sitt eget namn dagen därpå och kvitterat med sin namnteckning. FSB kunde också med stöd av skriftväxling mellan myndigheterna fastställa nr 7:s identitet vid det tillfället, och det rörde sig om en rysk fånge. Nummer återanvändes alltså. I arkiven med skriftväxling mellan MGB (Ministeriet för statens säkerhet) och Lubjankafängelset har inget dokument som identifierar fånge nr 7 i juli 1947 påträffats.  Om fånge nr 7 inte var identisk med Wallenberg i juli 1947, vem kan det då ha rört sig om? Om han verkligen avled den 17 juli, kanske  det kan ha varit en fånge som några dagar fick inta RW:s plats i cellen tillsammans med Rödel? Detta förblir en ren spekulation. 

I min egen förnyade genomgång av protokoll från arbetsgruppens möten, uppteckningar från andra samtal och egna anteckningar från 90-talet har jag framförallt slagits av en sak som i och för sig nämndes i arbetsgruppsrapporten men som nog förtjänar att lyftas fram eller åtminstone erinras om. Detta gäller särskilt samstämmiga uppgifter från flera nyckelpersoner arbetsgruppen talade med om att viktiga arkivdokument förstörts vid olika tidpunkter men i synnerhet åren 1955-56. Framförallt sägs dåvarande KGB-chefen Serov ha haft en instrumentell roll härvidlag, kanske i maskopi med Molotov. Serov och Molotov var de två personer som hade nyckelrollen i utformandet av det svar till Sverige 1957 som kom att betecknas som Gromykos memorandum (med en kopia av Smoltsovrapporten). Förstörelse av arkivdokument som skulle haft stor relevans för RW-ärendet finns dels belagd i noteringar i arkiven (gäller skriftväxling med Lubjanka 1947), dels finns uppenbara bevis i form av övermålning av RW:s och tre andra fångars namn i registerböcker (i vilka sidor inte så lätt kan avlägsnas utan att det märks; på något ställe har dock, som ett utslag av byråkratisk ineffektivitet eller brådska, namnet missats och framträder därför ocensurerat) men det finns också vittnesmål från arkivarier och f.d. KGB-medarbetare samt från en rysk journalist som intervjuade Serov kort tid före dennes död.

Mot denna bakgrund, nämligen att det funnits en påtaglig strävan att undanröja dokument som direkt rörde Wallenberg kanske man kan hävda att det snarare är förvånande att arbetsgruppen kunnat ta del av så många dokument. Det mest intakta arkivet när det gäller detta ärende är f.ö. det ryska utrikesministeriets. Man kan spekulera över varför men ett skäl kan vara att Molotov lämnade utrikesministerposten (som övertogs av Gromyko i slutet av 1956) innan han fick tillfälle att iscensätta dokumentförstöring även i MID.

 

IV. Vilka möjligheter finns då att få fram ytterligare information och hur ska man gå till väga? 

Först kan man konstatera att ryska sidan och svenska sidan för närvarande formulerar utestående huvudfrågor på ungefär samma sätt (med ryssarna avser jag här FSB:s arkivchef Christoforov) – 1/ vi vet inte exakt vad som hände RW i juli 1947 och exakt när den avgörande händelsen inträffade (Christoforov säger att vi vet inte exakt när och hur han dog) samt 2/ Vi vet inte varför Stalin fattade det beslut som togs i stället för att repatriera RW till Sverige (även om motivet sannolikt återfinns i den motivkrets som redovisas i arbetsgruppsrapporten).

Att vi, i alla fall om man formulerar det kortfattat, har en i stort sett gemensam definition av läget är i och för sig en positiv sak men gör det inte med nödvändighet lättare att enas om en gemensam approach rörande det fortsatta arbetet. Vare sig rapporten från den ryska delen av arbetsgruppen 2001 eller Gromykos memorandum från februari 1957 var helt kategoriska om Smoltsov-rapportens bevisvärde; i det sistnämnda används uttrycket att ”det finns anledning betrakta detta dokument såsom hänförande sig till RW”. Det har också något uppgivet konstaterats från rysk sida att ”detta är det enda dokument vi har med direkt bäring på RW:s öde”. Som framhålles i den svenska arbetsgruppsrapporten finns dock åtskilliga oklarheter rörande Smoltsov-rapportens tillkomst och bevisvärde. Den kan dock ingalunda ignoreras.

Såvitt jag uppfattat saken efter mina samtal med MID (ryska utrikesministeriet) och FSB i slutet av maj anser man på rysk sida (gäller framförallt FSB som är den mest relevanta myndigheten) att det är mycket svårt att finna, eller osannolikt att det ska finnas, ytterligare avgörande dokumentation om Raoul Wallenbergs öde i arkiven.  Man utesluter dock inte möjligheten att påträffa ytterligare något, och då sannolikt ”på fel ställe”. Ett uppdrag till flera arkivmedarbetare i FSB att ”hålla ögonen öppna” är alltjämt i kraft. Jag vill här passa på att påpeka att vi i arbetsgruppen gavs tillfälle bese nästan alla dokument i original vi bad att få se – dock inte i deras större arkivsammanhang.

När det gäller möjligheterna att i dag få ytterligare information från levande vittnen bedömer såväl jag som den ryska sidan att de är praktiskt taget uttömda. Ingen med direkt vetskap om händelserna 1947 kan längre vara i livet. Vi intervjuade i arbetsgruppen på 90-talet åtskilliga, som lämnade vissa uppgifter av intresse men de riktigt insatta nyckelfigurerna dog tidigare (förre KGB-chefen Serov 1990, Molotov några år tidigare och avdelningschefen i Smersj/MGB Kartasjov redan 1979). Det som är svårt att ta till sig är dock att den fullständiga sanningen inte skulle ha förts vidare på högsta politiska eller KGB-nivå under senare decennier. Just detta är dock det intryck man får när förre KGB-chefen Krjutjkov liksom en av hans företrädare, Semitjastnyj, som efterträdde Serov, även i interna sammanhang och i samtal redovisar standardversioner som att RW skulle ha skjutits. Dåvarande ambassadören Berner och jag själv fick på basis av direkta samtal ett klart intryck av att ledare som Gorbatjov, Jeltsin, Jakovlev och Krjutjkov faktiskt inte visste exakt vad som hänt RW. Helt säkra på detta kan vi naturligtvis inte vara. Hursomhelst var arkebusering inte en laglig avrättningsmetod sommaren 1947. Förgiftning förekom dock, men helt klandestint.

Det arbetssätt FSB fortsatt ser framför sig är i huvudsak detsamma som hittills, dvs. ge oss frågor så ska vi försöka ta fram svaren. Härvidlag finns alltså av allt att döma en fortsatt beredskap att visa tillmötesgående. I ett non-paper som bifogats ett svar från utrikesminister Lavrov nyligen till Kofi och Nane Annan sägs följande: ”The Russian side, in cooperation with representatives of the Swedish side, is ready to continue rendering all necessary assistance to researchers who go on, including in the context of the 100th anniversary of the birth of Raoul Wallenberg, with their search for documentary evidence that could shed light on the fate of the Swedish diplomat.On the basis of concrete requests further steps will be taken to find appropriate documents in the archives of the Russian Federation.”Däremot är det fortfarande en restriktiv attityd till att få direkt tillträde till arkivmaterial och se detta i original eller att få ut kopior av sekretessbelagda dokument, såvida de inte tydligt handlar just om RW.

I utrikesministeriets (MID:s) arkiv är det fortfarande i princip möjligt att efter framställan och officiell uppbackning från ambassaden få tillträde till originaldossierer i viss utsträckning, senast exemplifierat av tillståndet till Johan Matz att gå igenom chiffertelegram för perioden 1945-47. Det gjordes tydligt vid mitt möte med andra europeiska avdelningen att officiellt svenskt stöd är viktigt för att framställningar ska kunna beviljas. De kommer att avgöras från fall till fall. Man poängterar att man ser det som historisk forskning (som utförs av experter).

MID:s arkivchef framhöll till mig att MID:s arkiv är sekundärt i sammanhanget och uttrycker skepsis (nog befogad) till möjligheterna att finna några avgörande svar där. Det är viktigt, menar han, att hålla sig till överenskomna ”modus operandi” och fortsätta samarbetet steg för steg.

Eventuella önskemål som gäller andra arkiv (försvarsministeriets, SVR:s m.fl) bör lämpligen kunna kanaliseras genom MID även fortsättningsvis. Vi har länge haft, och har fortfarande, anspråk på att särskilt SVR ska släppa ifrån sig ett påstått nyckeldokument med vittnesmål från agenten Tolstoj-Kutuzov i Budapest. Min egen bedömning är dock att detta knappast kommer visa sig innehålla något sensationellt rörande Raoul Wallenberg; Det kan dessutom bara innehålla uppgifter fram till januari 1945.

Att Ryssland har ett huvudansvar att bringa klarhet kring Raoul Wallenbergs öde torde möjligen behöva slås fast än en gång. Det är ju Ryssland som förfogar över arkiven. Sekretessbestämmelserna är omfattande men det är för vår del rimligt att hävda att större öppenhet borde kunna visas när det gäller tillträde till dokument som tillkom för mer än 55 år sedan, alternativt att undantag skulle kunna göras i detta ärende.  Vid mitt möte med FSB härommånaden uttrycktes ännu en gång förståelse för familjens behov att vinna full visshet om RW:s öde. Detta är ett argument som vägt tungt hela tiden, åtminstone sedan den gemensamma arbetsgruppen inledde sitt arbete. Således tillmätte den ryska sidan stor betydelse åt att RW:s halvbror Guy von Dardel deltog i arbetsgruppen.

Den svenska regeringens ansvar är kanske inte lika lätt att formulera och koppla till en viss aktivitets- eller ambitionsnivå. Hurpass långvariga och detaljerade efterforskningar ska just den svenska regeringen behöva ansvara för?

En relevant fråga i sammanhanget är – och har hela tiden varit – vilken grad av förtroende vi har för den ryska sidans uppriktighet och ambition att lägga alla papper på bordet. Här får var och en svara för sig. Min bedömning är att man kan fråga sig om arkivefterforskningarna varit tillräckligtomfattande och systematiska. Att de varit omfattande är dock svårt att tvivla på. Det framgår av de dokument vi fått från olika arkiv, och det framgår även av de många och långa diskussioner vi hade om arkivarbetet i arbetsgruppen. Om frågan ställs på ett annat sätt: om ryssarna skulle påträffa ytterligare avgörande dokument om RW:s öde, skulle de då förete dem för oss? För egen del har jag svårt tro att de skulle ha anledning undanhålla något fynd från oss. Så mycket känsligt material har redan överlämnats – i denna och i andra kontroversiella historiska frågor. FSB:s arkivchef Christoforov har framhållit att ryska arkivforskare inte är mindre intresserade än andra att finna svaret på gåtan. Han har också emfatiskt hävdat att idag inte finns ett enda dokument rörande Raoul Wallenberg som man på rysk sida hemlighåller medvetet. Hursomhelst är det bästa sättet att undanröja kvardröjande tvivel att ge ökat tillträde för oberoende forskare till centrala arkiv.

Två av de mest namnkunniga oberoende forskarna (Susanne Berger och Vadim Birstein) har, med familjens stöd, framlagt ett formellt förslag att tillskapa (oklart hur) ”en liten officiell grupp forskare som kan arbeta tillsammans i nära samordning med UD”.

Dessa två forskare har f.ö. redan underhand till mig samt till familjen presenterat en mer eller mindre uttömmande lista på frågor man begär svar på resp. på arkivfonder man önskar få tillträde till. Det är, som redan sagts, inte omöjligt att det någonstans kan finnas ytterligare dokument som kastar ljus över RW:s öde men från rysk sida kommer man nog hävda att allt gåtts igenom. En del av frågorna kan vara nog så intressanta i ett bredare perspektiv men långt ifrån alla har enligt min bedömning direkt bäring på RW:s öde.  Hursomhelst finns det all anledning även för svensk del att försöka utverka så generöst tillträde som möjligt till relevanta ryska arkiv.

Det finns också ett annat förslag från de tre forskarna Makinen, Mesinai och Kaplan som år 1999-2000 inom ramen för arbetsgruppen genomförde en analys av ett stort antal fängelseregistreringskort och andra dokument från Vladimirfängelset. Upplägget var att med utgångspunkt från enskilda vittnesmål från Vladimirfängelset under perioden 1947-72 försöka fastställa om RW kan ha vistats där som nummerfånge eller t.o.m. som nummer- och namnlös fånge.  Av särskilt intresse var att en fångvaktare och ytterligare en anställd vid fängelset under 90-talet identifierade en fånge de mött 1955-56 som Raoul Wallenberg när de förevisades icke publicerade fotografier av honom. En utgångspunkt var också att samtliga celler i den mest övervakade delen, Korpus 2, mestadels var upptagna. Om man genom att studera registreringskorten eller annan dokumentation kan påvisa att en eller annan cell förefallit stå tom en lång period kan man få fram en avvikelse från mönstret och skulle då kunna framföra hypotesen att en hemlig fånge i själva verket befunnit sig i en sådan cell denna tid (förutsatt stöd också från medfångars och fängelsepersonals vittnesmål). Forskarna har föreslagit att fas 2 i denna undersökning ska genomföras. Min egen bedömning är att det knappast är möjligt att med föreslagen metodik leda i bevis att RW skulle ha befunnit sig i Vladimir, så länge man inte påträffar ett dokument som klart identifierar honom.  Från rysk sida ställer man sig mycket skeptisk till hypotesen och upplägget men är beredd att med utgångspunkt härifrån diskutera förslag och frågor och bedriva nödvändiga efterforskningar. 

Jag vill också nämna att jag, för att göra en ordentlig genomgång av arbetet och inhämta synpunkter, haft ett möte med familjen (Nina Lagergren m.fl), som var mycket värdefullt, och flera informella kontakter med enskilda familjemedlemmar.

 

V. Modaliteter för fortsatt hantering av Raoul Wallenberg-ärendet (huvudsakligen frågan om hans öde).

Den ordning med en beredningsgrupp som har gällt i nästan tio år har nu upphört genom att förordningen upphävts. Det är i och för sig en berättigad åtgärd eftersom det inte är rimligt att Regeringskansliet normalt ska fatta denna typ av beslut om bidrag. I stället kommer Svenska institutet att få i uppdrag att hantera ansökningar om bidrag till forskning eller andra aktiviteter förknippade med Raoul Wallenberg. Om man så vill skulle man kunna förespråka att fortsatta forskningsinsatser ska uppfylla vissa krav, t.ex. att de med stor sannolikhet ska föra kunskapsutvecklingen framåt, att projekt som är inriktade på efterforskningar i Ryssland ska prioriteras samt att ansökningar från ryska forskare, eller från andra forskare som är inriktade på att etablera samarbete med ryska forskare, särskilt ska uppmuntras.

Det bör i sammanhanget understrykas att UD inte är någon forskningsorganisation. Departementet kan möjligen lägga ut uppdrag om forskning men bör undvika att självt leda den. I RW-ärendets historia har utrikesdepartementet  under två perioder, när särskilda skäl så motiverade, gjort undantag från principen att självt inte leda omfattande forskningsinsatser – den första när kabinettssekreterare Arne S Lundberg ledde insamlingen och sammanställningen av krigsfångars vittnesmål under första hälften av 50-talet, den andra under de nästan tio år den svensk-ryska arbetsgruppen verkade. Det är bättre att annars överlåta forskningen till historiker och andra experter.

Utrikesdepartementet kan dock inte avhända sig sin roll att officiellt stödja framställningar och vidarebefordra frågor från forskare till ryska myndigheter, om så krävs. Det måste också finnas en handläggare såväl på UD som på ambassaden i Moskva som åtminstone på deltid söker följa ärendet även fortsättningsvis. 

Hans Magnusson

Cookie settings
Cookies are used on this website. These are needed for the operation of the website or help us to improve the website.
Allow all cookies
Save selection
Individual settings
Individual settings
This is an overview of all cookies used on the website. You have the option to make individual cookie settings. Give your consent to individual cookies or entire groups. Essential cookies cannot be disabled.
Save
Cancel
Essential (1)
Essential cookies are needed for the basic functionality of the website.
Show cookies